I startgroparna? (v 38 + 1)

Har redan varit uppe tre gånger inatt, varav kissat två gånger samt bytt plåster på en sönderpillad finne (mycket olägligt belägen i decolletaget och tidigare beklädd med ett dödskalleplåster vilket var uppiggande men inte så funktionellt och därför nu bytt till effektivare op-site) en gång. Går icke att somna om hur jag än vrider och vänder mig så nu sitter jag istället och myser med te och skorpor. Lusse kom nyss in, knaprade lite torrfoder och for sen ut igen för att övervaka sina domäner. Det verkade tidigare i kväll som om Du var i startgroparna men nu har det lugnat ned sig. Pappa och jag var på bio och mot slutet av filmen ("Indiana Jones & kristalldödskallens rike", ok film, betyg 3/5) sprattlade Du på väldigt, framför allt nedåt mot urinblåsan, nästan så att det kändes obehagligt och jag funderade på om det var förvärkar. Fortsatte hemmavid och kommer fortfarande då och då, fast inga samtidiga eller tätare sammandragningar egentligen (även om de som kommer kanske känns lite mer än vanligt??) och känns inte alls som mensvärk, så jag tror bara Du luras lite med mig. Men kanske håller Du på att fixeras lite stadigare med huvudet och därför viftar så med armarna?

Plötsligt känner jag mig inte alls förberedd för förlossningen. Som Din pappa sa så känns det som när man ska ut på en länge planerad resa men så helt plöstligt har tiden till avresedagen gått så fort för man har haft så mycket annat att tänka på, och fastän väskan är packad så känner man sig inte riktigt med. Å andra sidan ska man nog inte var för förberedd heller, i den mening att man är inställd på hur det kommer vara, eftersom det kan gå precis hur som helst. Och vi har ju aldrig varit med om något liknande förut. Men det är bara till att slappna av och låta livmodern sköta jobbet, hur svårt kan det va'? ;)