De senaste kvällarna har Du inte varit lika lätt att natta som Du brukar vara. Förut så var det bara att lägga Dig i spjälsängen klarvaken så kunde Du somna själv, med eller utan napp. Nu när jag (eller Pappa) lägger ned Dig tittar Du på mig med olyckliga ögon, drar ned underläppen och gnyr så ynkligt. Det går ju inte att motstå!! Jag brukar då sitta kvar en stund, sjunga Klas klättermus vaggvisa ett par gånger, och låta Dig hålla i ett av mina fingrar under tiden (sedan någon vecka vill Du "hålla handen" när Du är trött). Sedan släcker jag och går därifrån, fastän Du gnäller lite, och efter 5 minuter så har Du somnat. Hmm, egentligen är Du inte så svårnattad ändå när jag tänker efter. Det är väl bara ett uttryck för att Du blir mer och mer en person. Och lite smart manipulerande...
Människor vi träffar säger oftast att Du är lik Pappa. Sedan jag såg Dig första gången har jag tyckt att Du har hans näsa, överläpp och ögonfärg. Tröstande nog har jag åtminstone fått höra några gånger att vi har samma ögonform. Mormor och morfar säger förstås att de ser mig i Dig, men de är ju inte helt objektiva... Jag tycker att Du är lik Dig själv, mitt vackra barn. Världens vackraste, finaste, goaste, mest underbara, bästa - adjektiven räcker helt enkelt inte till!
Men Pappa sa faktiskt igår att Du gäspar likadant som jag. Att vi "biter av" gäspet på samma sätt. *stolt*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar